laslibram

Idag bestämde jag mej för att klippa gräsmattan för första gången i sommar.   Visst har jag klippt lite här och där på tomten, men långt ifrån hela gräsmattan. Jag har en gammal gräsklippare som bjuder på en del utmaningar och det jag kom att tänka på när jag skruvade bort och rengjorde förgasaren på den när den stannade första gången är hur vissa normer och traditioner biter sig fast i mitt medvetande. Det påminner lite om fästingar som snor energi från sin värd.  Här kommer jag med gräsklipparen i min kamp att övervinna naturens egna trädgårdssmästare!!   Kanske jag vinner idag, men trots all min kamp och envishet så kommer jag förr eller senare att vara borta............... och allt runtomkring kommer att fortsätta som förr.  När jag satt där på klipparen och funderade på mina normer och traditioner, min kamp, vs naturens skapare så kom insikten..........jag  panikbromsade! (trots att jag är fullt medveten om att bromsarna inte fungerar på gräsklipparen)   Jag stannade upp och betra

Ah, skolsystemet! Där kreativitet går in, och välformade, provtagande robotar kommer ut. I vår strävan att forma mänsklighetens framtid verkar det som att vi har skapat en fabrik som massproducerar små vuxna istället för att nära spirande Picasso-själar eller, gud förbjude, den nästa ABBA. 🎨🎶 I denna ekonomiskt drivna värld, där ordet "praktiskt" får folk att nicka allvarligt, har vi gett matte och språk 🧮💼 tronen av viktighet. Varför? För att "det leder till jobb", säger de. Och inte vilka jobb som helst - "riktiga jobb". Om du inte svettas över en kalkylator eller jonglerar med affärsjargong, vad gör du ens med ditt liv, eller hur? Kreativa yrken som att vara ballerina eller tecknare ses nästan som en hobby. "Åh, du är konstnär? Skoj! Men vad jobbar du med?" 🤷‍♂️ [ Länk ] Men världen förändras, mina damer och herrar! Vi går in i en era där våra datoriserade kompisar (AI) inte bara snor våra jobb; de gör det med en överlägsen stil. Dessa AI

🌟 Har ni någonsin tänkt på det här med krig och allt strul det för med sig??  Japp, jag menar allt det där som får oss att skrika "Åh nej, inte igen!" framför nyheterna.  Och nej, jag pratar inte bara om de rackartyg som terrorister ställer till med. [ Terrorismfakta ]. Jag pratar om det faktum att vi, de fantastiska människorna på denna planet, på något sätt lyckats klanta till det så pass att vi har både krig och terrorister som dagens lunchspecial. Applåder, världen! 👏 Varför händer detta, undrar du?  Tja, det verkar som att vi alla har en otrolig talang för att misslyckas med att se saker från någon annans synvinkel. Visste du att hur vi ser på världen är lika unikt som ditt absoluta favoritrecept på chokladkaka? Varje perspektiv är smaksatt av livets alla upplevelser och kulturer [ Kulturella skillnader ].  Ingen - och jag menar INGEN - vaknar upp och tänker "Åh, jag hoppas jag får en riktigt OTRYGG dag idag!" Överlevnadsinstinkt, mina vänner, det är grejen [

Hallå där, kära läsare! Idag ska vi dyka ner i världen av dopamin - ja, den där lilla molekylen som dansar runt i din hjärna och praktiskt taget skriker "Wohoo!" varje gång du äter din favoritglass eller får ett 'like' på sociala medier.  Så spänn fast dig, för du är på väg att få reda på varför ditt liv skulle vara mer som en evig måndag utan denna peppiga lilla kemikalie! 🎢 Vad Gör Dopamin Bra För?  Först och främst, dopamin är din biljett till glädjefyllda berg-och-dalbanor. När du gör något roligt, som att vinna en fotbollsmatch eller se din favoritserie, ja, då sprutar din hjärna dopamin som konfetti. Det är också hjärnans sätt att säga, "Wow, det där var AWESOME! Gör om det!" 🥳 Men vänta, det blir bättre! Utan dopamin skulle vi alla röra oss som om vi vore i en film som spelas i slow motion.  Det hjälper oss med allt från att dansa som om ingen tittar till att bara greppa en kopp kaffe. Tack, dopamin, för att du håller oss i rörelse! 💃🕺 Och apropå

Kära dagbok,   En mjuk sommarbris sveper över Helsingfors denna klara augusti morgon. Det är 3 augusti 1895 och ångbåtarna som anländer till hamnen levererar sina exotiska varor, vilket fyller luften med en blandning av salt, trä och äventyr.  Jag, Erik Johansson, kan inte låta bli att stanna och iaktta detta skådespel på min väg till fabriken.              Helsingfors, staden som aldrig sover, är mitt imperium, om än på ett osynligt sätt.  Jag har sett den förvandlas från en dvalande hamnstad till en av de mest pulserande industricentrumen i landet.  Ångmaskiner, järnvägar och fabriker har stigit upp ur marken som svampar efter en regnig dag, och jag har varit en av de som skördar dess rikedomar. Min fabrik, Johansson Textiles, är nu en av de mest framstående tillverkarna av tyger och textilier i regionen.   Det var min farfar som lade grunden till denna verksamhet, men det är jag som har byggt den till de höjder den nu har nått.  Varje dag betraktar jag de hundratals arbetare som tov

12 augusti, 1895, Helsingfors Kära dagbok, Dagen började som så många andra, med ljudet av vävstolar som klapprade och viskningarna av kvinnor som delade de senaste nyheterna från fabriken och bortom.  Mina händer har blivit grova och förhärdade av det oändliga repetitiva arbetet, och ändå finner jag en slags tröst i det konstanta ljudet och rytmen av maskinerna i Johansson Textiles. Jag ser honom, herr Johansson, ibland – blickande ut över sin dominion från kontoret uppe på andra våningen.  Han ser aldrig riktigt på oss, de verkliga skeppen som driver hans enorma fartyg. Vi är ansiktslösa, vi som skapar hans rikedom med våra hårt arbetande händer. Här i fabriken, kära dagbok, skapas både välfärd och elände, beroende på vem du frågar.  För herr Johansson och hans familj är denna plats en guldgruva, medan för oss som står böjda över vävstolarna dag ut och dag in, det är en nödvändig börda.  Och jag kan inte låta bli att undra, skapar vi vår egen undergång genom att arbeta här? Trots all

Mina ögon ser in i en tid där mitt liv blev en kamp från första andetaget. Jag är Mats, och detta är mitt öde genom 1800-talets Finland. Det finns inget romantiskt eller legendariskt i min födelse, snarare tvärtom.  Mina första andetag drog jag under en kylig vinterdag, den 30:e januari 1851, i det lilla samhället Tjärlax i Finland., med en värme som endast min kärleksfulla mor Anna Stina kunde förse. För i de dagarna var min existens, frukten av kärlek utanför äktenskapets heliga band, ansett som ett brott. Min ankomst till denna värld var en tyst affär, skuggad av skam och hemligheter. Min mor, Anna Stina, en piga med ögon så varma som sommardagar, visste om den svåra vägen som väntade mig. Jag var vad de kallade en "oäkting"   Ett barn fött utom äktenskapet under en tid när sådana förbindelser inte bara var tabu utan olagliga. Mina föräldrar riskerade både skam och straff för att ha mig, och min far nämndes aldrig i några officiella dokument, varken i kyrkboken eller dopbo