12 augusti, 1895, Helsingfors
Kära dagbok,
Dagen började som så många andra, med ljudet av vävstolar som klapprade och viskningarna av kvinnor som delade de senaste nyheterna från fabriken och bortom.
Mina händer har blivit grova och förhärdade av det oändliga repetitiva arbetet, och ändå finner jag en slags tröst i det konstanta ljudet och rytmen av maskinerna i Johansson Textiles.
Jag ser honom, herr Johansson, ibland – blickande ut över sin dominion från kontoret uppe på andra våningen.
Han ser aldrig riktigt på oss, de verkliga skeppen som driver hans enorma fartyg. Vi är ansiktslösa, vi som skapar hans rikedom med våra hårt arbetande händer.
Här i fabriken, kära dagbok, skapas både välfärd och elände, beroende på vem du frågar.
För herr Johansson och hans familj är denna plats en guldgruva, medan för oss som står böjda över vävstolarna dag ut och dag in, det är en nödvändig börda.
Och jag kan inte låta bli att undra, skapar vi vår egen undergång genom att arbeta här?
Trots allt detta, kan jag inte underlåta att erkänna den konstiga skönhet som finns i denna industriella framsteg.
De maskiner jag arbetar med är mästerverk av teknik och design. Och de tyger vi skapar är sökta av alla, från vanliga arbetare till den mest gynnade adel. Min dotter, Liisa, bär klänningar som jag aldrig skulle ha kunnat drömma om när jag var barn. Och det finns en stolthet i det – att veta att min arbetskraft klär min familj, bokstavligen och bildligt.
Det finns dagar när jag känner hopp om en bättre framtid, när jag drömmer om en tid där arbetsdagarna är kortare och livet är sötare.
Men dessa drömmar är ofta just det – drömmar, bortom räckhåll. För även om de ekonomiska klyftorna är uppenbara och djupt orättvisa, ser jag ingen väg ur detta hjul vi befinner oss i.
Där finns en dualitet i min existens: jag är tacksam för arbetet, för maten på mitt bord och taket över mitt huvud.
Samtidigt är jag mycket medveten om att den komfort och lyx som min arbetsgivare njuter av är byggd på mina ryggs smärtor och svett. En viss bitter insikt genomsyrar mig, men vad kan jag, en enkel vävare, göra? Revolution? Ett ord som ekar i mitt sinne, men som jag inte vågar uttala högt.
Herr Johansson, även om du inte ser mig, ser jag dig. Och jag ser den värld du lever i, en värld som är så nära och ändå så obeskrivligt långt borta.
Med slitna händer och en tung men hoppfull själ,
Aino Virtanen
Ålder: 32 år
Yrke: Vävare på Johansson Textiles
Ort: Helsingfors, Finland
Kommentarer
Skicka en kommentar
Du och jag kanske har olika bild av världen. Oroa dej inte, det är vanligare än man kan tro, så skriv gärna vad du tycker.